Jag arbetar med rörelsebaserad scenkonst för att det är det finaste jag kan tänka mig att göra med mitt liv. Jag arbetar med devising för att jag upplever att min hand på arbetet blir starkare än när jag arbetar med ett redan skrivet manus. Devising är på många sätt en förutsättning för den typen av rörelsearbeten jag gör, det är också den arbetsmetod jag är mest intresserad av.

Jag har skaffat mig fantastiska möjligheter att regissera mycket scenkonst de senaste femton åren och har en ändlös nyfikenhet på rörelseuttrycket. Att arbeta med rörelsebaserad och visuell scenkonst är att skulptera rum och tid, att tänka tillsammans med en grupp fysiskt på scengolvet. Rörelsearbete är konstverk i rörelse. När en devisingprocess är rätt, är det bland det underbaraste som finns, något som förlänger livet.

Att bli vansinnigt berörd
En kollega berättade att han under många år arbetade i ett lukrativt yrke tills han för 20 år sedan såg en circusföreställning som fick honom att säga upp sig från sitt jobb, köpa en van och bokstavligen rymma med cirkusen. En annan kollega gick sista året på läkarlinjen och hoppade av för att hon behövde bli clown.
Jag älskar berättelser om hur något förändrat människor, i det stora och det lilla. Hur vi har potentialen att bli våldsamt berörda av något och hur det förändrar riktningen i den stora livsleken vi får vara med i. Det är så djupt hoppfullt!

När jag var tonåring ramlade jag in i möjligheten att inspireras av en teatergrupp som arbetade med rörelse, eller det var så jag förstod deras arbete. Idag kan jag inte avgöra om det handlade om styrkan i rörelseuttrycket eller att det var min första kontakt med ett scenkonstliv men det väckte en lust och en längtan i mig som aldrig går över. De ändrade riktningen på mitt liv. Då var det en uppmuntran till lek, idag ser jag det som ett sökande i konsten. Jag tänker ofta på vad den gruppen introducerade mig till under de åren, det som skedde innan jag aktivt började söka och forma min egen konstnärliga identitet och integritet. Jag var en av de där ungarna som försökte hänga runt en teater för att se vad de höll på med och hoppas att jag skulle få vara med på ett hörn. Jag var en av de där som jag idag hoppas ska komma och se en föreställning och bli för alltid förändrad, på det sättet som ändrar riktningen på någons liv. Jag ville kunna göra det skådespelarna gjorde, jag ville lyssna med kroppen så som jag uppfattade att de gjorde när de arbetade på golvet. Det var något med bröstkorgen och agiliteten när de improviserade, närvaro. De gjorde något som jag också ville kunna göra. Jag förstod inte alls vad det var, men jag blev så våldsamt berörd. Efter några år av sökande och ungdom såg jag filmen Traces in the snow med Roberta Carreri där hon pratade om hur specifikt hon undersökte rörelserna i sitt lillfinger i ett föreställningsarbete och jag bestämde mig för att flytta till England och bli mimare.

Idag arbetar jag som regissör och koreograf och skapar rörelsebaserad och visuell scenkonst i stora och små teaterpalats, för stora och små publiker. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med rörelsescenkonst som är så spännande, jag vet bara att det aldrig tar slut. Att det är en fröjd, en lisa och en evighet.

Aktiva val
Jag har aktivt valt att se det positiva i arbeten, människor och repetitionssituationer. Jag väljer att prata om det som fungerar i tidiga repetitioner och scenkonstnärliga undersökningar, det som inte fungerar är alla plågsamt medvetna om ändå. Jag ser det som en filosofisk och politisk hållning. En hållning jag självklart behöver arbeta med varje dag, men en hållning och riktning. Det enda vi inte kan förutse är människans påhittighet och i min värld kommer påhittighet från nyfikenhet, att se möjligheter och att vända och vrida på saker. Att bjuda in det oväntade! Att lita på team, process, och förarbete. För mig kommer det bland annat från att hålla samtalet i reprummet positivt och fokuserat på själva arbetet. Livet är för kort för att spendera en repperiod med att fokusera på vad som inte fungerar. Det skapar stress och stänger möjligheter. Det är så mycket tryggare att undersöka det som fungerar, det som är roligt, det som är spännande. Nyfikenhet är möjligheternas landskap och där vill jag vara i mitt arbete för och med den rörelsebaserade scenkonsten.

Komposition och att hitta ”rätt”
Utspritt över veckorna som jag skriver den här texten håller jag en förstudie för en kommande produktion på Teater Tre. Härom veckan gjorde alla fint arbete på golvet, men jag tyckte inte att det jag bidrog med var så starkt. Vi hade tagit bilder från en bok och fokuserat på iscensättning av barnen på bildernas kroppar. Hur stod de? Hur gick de? Vilka ansiktsuttryck hade de och varför? En bit in i undersökningarna behövde jag gå iväg från rummet ett tag för att göra något annat. När jag kom tillbaka hade jag piggare ögon och de som arbetade på golvet hade förberett en del rörelsesekvenser. Som alltid när jag sovrar i större mängder material, i det här fallet fyrtio rörelsebilder, är det mycket som är fint men också mycket som inte är relevant för just det här arbetet. Jag brukar lägga upp en hel del material på golvet tidigt, så att jag ser vad som är intressant för arbetet och inte, då kan jag välja och välja bort vilket skapar en riktning framåt. Ofta – men inte i det här fallet – brukar jag vara så marinerad i föreställningens bildvärld att jag vet tydligt vad som ”fungerar” och vad som inte ”fungerar” för just den här föreställningen. Tillbaka i reprummet på Teater Tre kom vi till en rörelsebild som skådespelarna och dansarna hade förberett. Det var något med den som var spännande, samtidigt som jag tänkte att den här kommer inte fungera med den målgrupp arbetet riktar sig till. Jag testade att bryta upp kompositionen i bilden, vi testade olika rörelsematerial och riktningar, men så kom jag ihåg ett rörelsematerial en av skådespelarna hade skapat utifrån några barnstudier vi gjort dagen innan och parade samman det med scenen vi arbetade med. Nu plötsligt vecklade scenen och bilden ut sig. Alla i rummet förstod att det ”fungerade” och kunde bli en ledande princip kring något vi kunde gå vidare att undersöka i arbetet inför föreställningen. Dramaturgen kopplade sedan samman arbetet med bilden med något hon och jag hade pratat om i flera andra föreställningar men aldrig fått med. Det var en serie undersökningar – ett forskande förhållningssätt till arbetet – som gjorde att vi kunde koppla samman det vi gjorde och förstå hur vi skulle kunna använda oss av det. Det är svårt att säga hur och varför något fungerar eller något inte fungerar när vi laborerar och komponerar rörelsebaserat arbete. Jag tror att det för min del handlar om att ha tid och ro och ett team som jag litar på. Jag behöver tid att ha gjort ett rejält förarbete så att jag vet vad det är jag söker.

Vid ett annat tillfälle i vintras var jag i repetition för en produktion. Det var ett otroligt reprum att vara i då det genomsyrades av en känsla av att vi alla var en del av något spännande, något större än oss själva. En skådespelare som varit drivande och stödjande i improvisationer hade en scen som vi flyttade runt placeringen på i flera
veckor. Likaså prövade vi många olika sätt att göra scenen på. Det hade kunnat vara en mycket utmanande situation för en oroligare skådespelare. Vi prövade och grejade, allt var möjligt men inte helt rätt för föreställningen. Och just det är spännande. När allt är möjligt och fint nog att kunna få en plats i berättandet men ändå inte är helt rätt. Vad är det som gör att något är ”rätt”?
Tidigt i repperocessen hade vi byggt torn av stolar som vi sedan inte hittat en plats för. Vi vände och vred på var själva byggandet av tornen skulle vara. Skådespelaren behövde något att göra i scenen och började greja med stolarna. Grejandet ledde till ett torn och en otrolig övergång och grund för en scen och vips hade vi även avslutet på scenen och ingången i nästa. Jag vågade vänta med den scenen för att den skådespelaren vågade vänta. Jag vågade testa för att kommunikationen var fokuserad på själva undersökandet och inte något annat. Vi prövade mer än vi pratade. Skådespelaren uttryckte att den var trygg i situationen trots att vi var så pass nära premiär, och då vågade jag också. Resultatet blev vansinnigt fint. Jag har varit med om såna situationer flera gånger, när kommunikationen varit rätt och vi vågat prova. Antingen har vi vetat på en gång eller så har vi vågat vänta. Sällan, kanske aldrig, har de situationerna kommit ur diskussioner kring logik, begriplighet eller hur någon mår, utan alltid ur ett hantverksmässigt prövande från båda hållen. Ett gott samarbete. Det är de goda exemplen vi ska hålla i handen för det är då vi lär oss om hur fint det kan vara!

Oändligheten
Jag tänker att rörelsebaserad och visuell teater är en livskonst. Ett konstnärskap är ett livslångt lärande och den här scenkonsten som är så nära förknippad med metod och teknik tar aldrig slut. Det finns alltid mer att lära. Det finns alltid mer! Den är oändlig och jag är oändlig med den, det är fantastiskt. Att komma in i de här scenkonstpalatsen som varje teater är, stor eller liten och möta så mycket publik. Det är en ynnest att jobba med, även om det innebär att jag valt bort många saker som andra tycker är självklarheter i livet. Så mycket roligt jag har och så spännande människor jag träffar i det här stora lilla livet i den rörelsebaserade- och visuella scenkonsten!