Beauty will fade, geniuses will die, it is the art that is eternal.
- Etienne Decroux

Vi lever i en tid då individualism uppmuntras och att se den egna personen som ett företag, en tid då vi ska fokusera på oss själva, sätta oss själva i centrum, prioritera oss själva. Och medan vi lever i en tid då populistiska krafter uppmuntrar teatrarna för barn och unga att skapa lättillgänglig scenkonst, sånt som ”säljer”, det enkla, säger jag att vi som samhälle behöver gå i precis motsatt riktning. Vi ska vara egensinnigare och välkomna märkvärdigare och mer utmanande konst. Hålla verkshöjdsfanan högt. En konst med en långsiktig riktning. En riktning som är besinningslös i det den vill göra för den unga publiken och som går långt utöver det andra säger är möjligt. Det är så jag vill känna konsten. Att den behöver födas ur den starkaste av viljor att uttrycka något oerhört specifikt för en viss målgrupp. Specificitet och nörderi är framgångskonceptet här, inte tvärt om. Fokusera på något större än oss själva. Det är konsten som är modet, kraften och viljan. Var oböjlig och orubblig!

Forma din egen åsikt och formulera den med dina egna ord. Uttryck dig!

Hitta det som gör dig nyfiken.

Ge uttalat stöd för de och det som intresserar dig.

Skilj dig ifrån mängden.

Forskaren Carl Heath skriver: ”Filosofen Hannah Arendt, som flydde nazismen och ägnade sitt intellektuella arbete åt att förstå totalitarismens ursprung och människans politiska ansvar skrev: The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil”. Det som gjorde störst intryck på henne var inte monstrens ondska utan hur vanliga människor, tjänstemän och poliser, fortsatte att arbeta medan normer och regler obemärkt försköts. De följde order, de tillämpade paragrafer, de bevakade gränser som förflyttats. Hon beskrev detta som ondskans banalitet”.

När den amerikanske historikern och journalisten Timothy Snyder skriver om hur vi kan göra för att bevara demokratin talar han om att vi ska ”Skydda våra institutioner”. En institution kan i detta fall vara en lag, en fråga eller en faktisk institution. Jag har valt konsten. Konst är människa, samhälle och demokrati. Och höjden av civilisation är ett samhälle som fokuserar på scenkonst för barn och unga.

Det är bra att tycka olika, det är personlighetsdanande. Skratt i en teatersalong är inte alltid ett kvitto på att det som står på scenen är rimligt att fler barn ska se. Ibland kommer kvittot några veckor senare, på kvällen vid nattning då någon av de bilder eller tankar som dröjt sig kvar i den unga publiken dyker upp och plötsligt kan formuleras. Barn är dramaturgiskt kunniga och förstår ofta långt mycket mer än den vuxna publiken. Därför ska vi heller inte rädas allvaret. Vi ska inte rädas det komplexa eller svåra berättandet, vi ska välkomna det.

Jag längtar alltid efter scenkonst som kretsar kring att berätta något som försöker vidga själen och gör oss en liten nypa mer ömsinta. Kanske gör att vi tillsammans känner mer förståelse och värme för vår nästa. Förstå det som river och sliter i våra själar aningens lite mer. Konst för en ung publik är ett ansvar och en politisk handling – för att vara en del av framtidsbygget. En framtid där vi är tränade i empati och att se olika perspektiv, en framtid där vi inte räds det outgrundliga i att vara människa. Därför behöver vi också de snårigare berättelserna och ta de lite svårare valen. Det får aldrig vara för enkelt, eller rakt eller lätt att hitta hem eftersom livet aldrig är rakt och vi går vilse om och om igen. För en publik vars vuxna också går vilse. Det är det som är vackert.

Konst är politik.

Jag heter Anne Jonsson och jag är konstnärlig ledare för Teater Tre. Sedan jag tillträdde som för tre år sedan, våren 2022, har jag förändrats, världen har förändrats och publiken har förändrats. Många i Teater Tres publik har blivit dubbelt så gamla. De har levt dubbelt så mycket liv under den tiden. Teater Tres publik är en publik som ropar ”Jag är bara Nancy!” under en föreställning. Vidderna i det ropet virvlar fortfarande i salongen.

Det är Teater Tres publik som säger ”Du kan visst!” när skådespelaren på scenen misslyckas med något. Publik som säger ”det här var den bästa teater jag sett” samtidigt som det också är den enda teater de sett. Publik som vill sitta högst upp i trappan av rädsla för teaterhändelsen, så långt bort från scenen som möjligt. För att under föreställningens gång, trappsteg för trappsteg, hitta sin väg till att sitta längst ner, längst fram vid scenkanten, på dom röda madrasserna. Precis i mellanrummet där scen och salong möts, i det mellanrum där scenkonsten uppstår.

Under tre år har jag undersökt Teater Tres publik, engagerat mig kulturpolitiskt och funderat en hel del kring vad scenkonst för små barn är och kan vara. Och så har jag skapat några föreställningar, på Teater Tre såväl som på andra teatrar; frigrupper och institutioner.

Teater Tre har under åren genom sin scenkonst framgångsrikt fördjupat sig i det lilla barnets vardag. De kommande åren kommer vi fortsätta vara förankrade i det lilla och även bjuda in till nya storheter. Tala om frågor som just vilka vidder att vara ”bara Nancy” innebär. Vilken evighet varje människa rymmer inom sig och vilka möjligheter vi har till godhet och samverkan genom konsten.

Jag vill, om än långsamt, att Teater Tre ska skapa scenkonst som undersöker det snåriga, vilda och otämjda. Vi ska göra det genom en fortsatt oerhörd omsorg om vår publik. Genom att skapa och erbjuda barn och deras vuxna scenkonstupplevelser som vi hoppas utmanar dem i tanke och själ, som får dem att växa som människor. Vi ska ge publiken det de tror att de vill ha och sedan erbjuda dem något de inte visste att de behövde. Det innebär att våra produktioner får ta lite längre tid att skapa, kosta lite mer och stötas och blötas inom teatern. Men framförallt innebär det åtskilliga undersökningar, samarbeten och reflektioner med vår publik.

Teater Tres verk ska kretsa kring att berätta något som försöker vidga själen och kanske gör oss alla bara en liten nypa mer ömsinta. Kanske gör att vi tillsammans känner mer förståelse och värme för vår nästa. Förstå det som river och sliter i våra själar aningens lite mer. Det är för publiken våra skådespelare går upp klockan 04:30 på morgonen för att packa turnébilen, resa, packa ur, bygga scenen, värma upp och spela en 28 minuter lång föreställning – i hopp om att de 28 minutrarna ska väcka en längtan och en eld som aldrig går över. Därför måste vi berätta de snårigare berättelserna och ta de lite svårare valen – för publiken. Det är för publiken som det aldrig får vara enkelt, eller rakt eller lätt att hitta hem eftersom livet aldrig är rakt och vi går vilse om och om igen. För en publik vars vuxna också går vilse. För en mänsklighet i de små och de stora och för att i 28 minuter känna att vi kan få allt, hela tiden.

Vår publik ska ha allt. Igår, idag, imorgon och vi ska ge dem det. Teater Tre litar på att de allra yngsta kan ta till sig det storslagna i det lilla, rymderna vi har inom oss och de mer komplexa konstnärskapen, estetikerna och frågeställningarna.

För en publik med subversiv potential!