Beauty will fade, geniuses will die, it is the art that is eternal.
- Etienne Decroux

Vi lever i en tid då individualism uppmuntras och att se den egna personen som ett företag, en tid då vi ska fokusera på oss själva, sätta oss själva i centrum, prioritera oss själva. Och medan vi lever i en tid då populistiska krafter uppmuntrar teatrarna för barn och unga att skapa lättillgänglig scenkonst, sånt som ”säljer”, det enkla, säger jag att vi som samhälle behöver gå i precis motsatt riktning. Vi ska vara egensinnigare och välkomna märkvärdigare och mer utmanande konst. Hålla verkshöjdsfanan högt. En konst med en långsiktig riktning. En riktning som är besinningslös i det den vill göra för den unga publiken och som går långt utöver det andra säger är möjligt. Det är så jag vill känna konsten. Att den behöver födas ur den starkaste av viljor att uttrycka något oerhört specifikt för en viss målgrupp. Specificitet och nörderi är framgångskonceptet här, inte tvärt om. Fokusera på något större än oss själva. Det är konsten som är modet, kraften och viljan. Var oböjlig och orubblig!

Forma din egen åsikt och formulera den med dina egna ord. Uttryck dig!

Hitta det som gör dig nyfiken.

Ge uttalat stöd för de och det som intresserar dig.

Skilj dig ifrån mängden.

Forskaren Carl Heath skriver: ”Filosofen Hannah Arendt, som flydde nazismen och ägnade sitt intellektuella arbete åt att förstå totalitarismens ursprung och människans politiska ansvar skrev: The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil”. Det som gjorde störst intryck på henne var inte monstrens ondska utan hur vanliga människor, tjänstemän och poliser, fortsatte att arbeta medan normer och regler obemärkt försköts. De följde order, de tillämpade paragrafer, de bevakade gränser som förflyttats. Hon beskrev detta som ondskans banalitet”.

När den amerikanske historikern och journalisten Timothy Snyder skriver om hur vi kan göra för att bevara demokratin talar han om att vi ska ”Skydda våra institutioner”. En institution kan i detta fall vara en lag, en fråga eller en faktisk institution. Jag har valt konsten. Konst är människa, samhälle och demokrati. Och höjden av civilisation är ett samhälle som fokuserar på scenkonst för barn och unga.

Det är bra att tycka olika, det är personlighetsdanande. Skratt i en teatersalong är inte alltid ett kvitto på att det som står på scenen är rimligt att fler barn ska se. Ibland kommer kvittot några veckor senare, på kvällen vid nattning då någon av de bilder eller tankar som dröjt sig kvar i den unga publiken dyker upp och plötsligt kan formuleras. Barn är dramaturgiskt kunniga och förstår ofta långt mycket mer än den vuxna publiken. Därför ska vi heller inte rädas allvaret. Vi ska inte rädas det komplexa eller svåra berättandet, vi ska välkomna det.

Jag längtar alltid efter scenkonst som kretsar kring att berätta något som försöker vidga själen och gör oss en liten nypa mer ömsinta. Kanske gör att vi tillsammans känner mer förståelse och värme för vår nästa. Förstå det som river och sliter i våra själar aningens lite mer. Konst för en ung publik är ett ansvar och en politisk handling – för att vara en del av framtidsbygget. En framtid där vi är tränade i empati och att se olika perspektiv, en framtid där vi inte räds det outgrundliga i att vara människa. Därför behöver vi också de snårigare berättelserna och ta de lite svårare valen. Det får aldrig vara för enkelt, eller rakt eller lätt att hitta hem eftersom livet aldrig är rakt och vi går vilse om och om igen. För en publik vars vuxna också går vilse. Det är det som är vackert.

Konst är politik.